I dag insåg jag att en liten del av mig själv dog. Inte på en gång men sakta så känner jag att nånting inom mig dör. Jag känner mig maktlös och ibland känns det som om jag kliver utanför mig själv och ser mig själv sjunka. Kanske är det ett sätt att hantera att det gör ont? Kanske har jag alltid gjort så när saker blir för jobbiga att känna på.

För ungefär 5 år sen så kände jag likadant. Jag gjorde någonting riktigt dumt. Förträngde allt förnuft och bedövade med allting jag fick tag på. En vecka blev till månader och månader till år. Allting var kaos och livet förvandlades till att överleva istället för att leva. Jag föll snabbt rakt ner i helvetet. När jag vaknade upp så var allting försent. En del av mig hade dött. Det gjorde så ont och ingenting kunde längre bedöva mig. Det gjorde ont ändå. Jag gav upp, jag slutade kämpa och jag erkände mig besegrad. Utan att längre ha någonting att förlora så började jag leva igen på livets villkor, inte mina... Det går inte en dag utan att jag tänker på vad jag förlorade. Om jag kunde vrida tillbaka tiden och göra annorlunda. Ibland känner jag skuld för att jag lever och inte du. Jag ältar dom sista timmarna i huvudet och önskar mer än någonting annat att jag kunde ändra historien.

Jag har lärt mig leva med sorgen. Jag har lärt mig att leva igen och jag har ett fint liv. När allting i mitt liv är bra så förstör jag det. Som om jag inte kan släppa in någon i mitt liv för rädslan av att bli lämnad igen. Jag släppte in dig i mitt liv men jag förstörde det. När jag hade lyckats hitta glädjen och värdigheten igen så gör jag det igen. Som om jag inte är värd att ha det bra? Hur länge ska jag straffa mig för det som hände förut? Jag gör det nu... Genom besluten jag tog och handlingarna jag gjorde så har jag återigen lurat mig själv.

Min största fiende kommer alltid vara mig själv.