prestationsångest

Ibland drabbas jag av idétorka som resulterar i prestationsångest. Det här året så ska jag genomföra mitt dissertation project som ska skrivas ner till tio tusen ord... Jag försöker jobba en dag i taget och göra det systematiskt och metodiskt men det känns så motigt. Egentligen så är min idé enkel men med alla mina hypoteser som jag vill ha med så blir metoden ganska komplicerad för att inte tala om analysen. Mitt i allt detta så vill jag satsa på att få en first honours degree för att överhuvudtaget ha en chans i konkurrensen om en plats för att kunna doktorera... Jag försöker ha tillit till processen i sig, att allt kommer ge sig efterhand och att det kommer bli tydligare och tydligare bara jag jobbar en dag i taget. Det värsta med att plugga är att jag inte bara har en kurs med en inlämning... I en annan kurs ska jag skriva en uppsats på 3000 ord om andlighet och tillfrisknande. Det i sig låter inte så svårt men det svåra i det hela är att jag måste hitta vetenskapliga bevis och studier som kan backa upp mitt argument. Det mesta som finns tillgängligt är bara skit. En massa människor som bildat ett argument på sina egna värderingar och erfarenheter, alltså ingen som helst validitet i det hela. Jag försöker att kritiskt värdera allt jag läser vilket leder till att jag kommer fram till att studien helt enkelt är skit. I den andra kursen ska jag skriva en uppsats på 3000 ord om personlighet och individuella skillnader, detta också evidencebaserat. Gaaah! Vad har jag gett mig in i? Dessa tre år har gått fort och nu är det slutspurt och det känns som om jag inte har mera att ge? Vad händer om jag inte får en first? Vad händer om jag inte kommer in nånstans efter detta? Kommer det ordna sig ändå? Ibland känns det som om mitt liv är satt på paus tills den dagen då mina studier är klara. Jag vet att jag inte kan tänka så för att livet är det som pågår här och nu. Jag har en dotter som växer upp mitt framför ögonen på mig och livet är för värdefullt för att slösa bort det på att tänka på morgondagen när det är nuet som existerar. Men ibland blir det som vi försakar för att kunna göra detta och bo här så tydligt och hemlängtan kommer smygandes, då är det svårt att fokusera. Ibland vill jag bara ta den enkla vägen och åka hem till tryggheten och enkelheten och köpa hus och göra allt det där som känns så långt borta just nu. Fast jag vet att jag skulle bli otroligt bitter om jag inte följer den här drömmen och vågar ge mig in i det okända. Nånstans måste jag hitta tilliten till att livet bär ändå.

Nästa vecka ska jag nog börja titta på universitet som jag ska söka till och samla ihop material för det, scary! Rädslan för att inte räcka till är jobbig fast det värsta som egentligen kan hända är att jag inte kommer in och då gör jag det inte helt enkelt... Vill tro att det finns en mening med allt som sker och det i sig är en tröst och lindrar oron.

Det här brukar jag tänka på när det är tungt och hemlängtan är stor: Om sisådär en fem år då har jag en utbildning som ger mig möjligheten att arbeta med att hjälpa människor. Ett arbete som är givande och välbetalt (ja jag vet jag kanske är girig men jag är ärlig i alla fall). Maya pratar engleska flytande och jag kan ge henne trygghet och andra förutsättningar än vad jag hade kunnat gjort som arbetslös. Matthias jobbar med det han vill och vi kan åka på semester tillsammans hela familjen och ha fem veckors semester varje år. Vi kommer inte behöva oroa oss för ekonomin på samma sätt som nu. Inte behöva stanna i England över jul för att biljetterna är för dyra osv. Vi kommer att bo nånstans med närhet till alla vänner och familjen. Maya kommer kunna träffa sina mor och farföräldrar så ofta hon vill och vi med. Både jag och Matthias kommer med stolthet kunna vara goda förebilder till Maya när det gäller att våga följa sina drömmar och att vända sitt liv till det positiva. Att kunna stå för det faktum att allting är genomförbart, only the sky is the limit...