Idag har det inte hänt så värst mycket. Fick sovmorgon av snälla maken igen och gick sedan runt och slappade i mysbrallan innan jag drog ut i joggingspåret. Kom hem, tog en dusch och beslutade mig för att inte åka till Stockholm idag. Stannar hemma med Maya som är lite snorig och går på Alexanders skolavslutning i morgon istället. Hade blivit så onödigt med hotell och sånt för att bara kunna närvara nån timme med tanke på Mayas rutiner. Vi åker nog ner och gratulerar till helgen istället.
Har precis lagt lilltösen och sitter och avnjuter lugnet och ensamheten. Mannen är borta på grabbträff och mamma och pappa har åkt väg till Stockholm. Lugnt och skönt med andra ord. Läste nyss en väninnas blogg och känner sorgen gripa tag i mig. Hon förlorade sin man i en tragisk olycka och bloggar om sorgen, ångesten och känslorna. Jag kan inte ens föreställa mig vilket trauma hon går igenom. Det enda jag kan säga är att jag beundrar henne, att hon orkar stå på benen, att hon orkar andas. För en stund stannade världen upp och ingenting blev självklart. Jag tänker på henne varje dag, funderar på hur hon har det och vad som väntar henne. Jag vet att hon har många som stöttar henne, gemensamma vänner och framför allt sin familj. Hade en fin pratstund med en vän i helgen om vad som har hänt. Det kändes skönt men samtidigt så sorgset. Återigen blir jag påmind om att ingenting är självklart, att vårda det man har, att aldrig sluta söka tacksamheten...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar