Something borrowed

Kollade på den filmen nyss. Hade inte nån förväntning alls när jag började kolla. Trodde att det skulle vara en vanlig tjejfilm men den var faktiskt ganska bra ändå. Handlar om en tjej och en kille som träffas på universitet och dom blir vänner. Båda är kära i varandra men ingen säger nåt. Sen kommer tjejens bästa kompis som alltid har varit den "snygga" och börjar dejta killen och dom ska gifta sig. En kväll så erkänner tjejen som det handlar om att hon var kär i honom under tiden dom pluggade tillsammans och det leder till att han följer med henne hem. Båda två kallar det ett misstag men det är uppenbart att dom är kära i varandra så dom träffas i smyg ett tag. När det blir för allvarligt så drar sig tjejen undan och ställer ett krav på killen att han får välja men han kan inte. Sen så klart så kommer han tillbaka och har avbokat bröllopet och dom blir tillsammans i slutet... Filmen handlar liksom kortfattat om hur fel timing kan vara. När hon är kär i honom så väljer han en annan och när båda två erkänner hur det ligger till så är det redan försent.

I går kollade jag på private practice och greys anatomy och hade mina vanliga två timmar i veckan av storbölande. Varje avsnitt så händer det ju nåt som gör att man håller på gå av på mitten för det är så sorgligt. Det här avsnittet av private var extra sorgligt. Ibland tänker jag på vad som skulle hända med min familj och do runt omkring mig om jag inte skulle finnas mera. Det enda jag skulle vilja var att Maya fick det bra. Att Matthias pratade om mig så hon inte skulle glömma bort mig. Att han skulle tala om för henne hur mycket jag älskar henne. Ibland så skrämmer döden mig. Det är konstigt för under alla mina mörka år så var jag aldrig rädd för döden. Då var det som om jag ständigt jagade den. Som om jag hade dödslängtan. Nu förtiden så älskar jag livet trots att det är svårt i bland och allt det jag har i mitt liv.

Det här med kärlek är lustigt... Vad är det egentligen? Hur vet man att det är kärlek och inte trygghet, rädslor eller någonting annat som får en att tro att det är kärlek? Eller är kärlek just allt det där? Det som är viktigt för mig för att känna mig älskad är att jag känner mig trygg. Att den personen som älskar mig verkligen gör det och inte bara säger det. Någon som skyddar mig, tar hand om mig och försvarar mig när världen känns för stor och jag är trött. Någon som alltid finns vid min sida och förstår mig när jag inte ens förstår mig själv. Kanske låter det gammalmodigt (jag kanske är lite gammalmodig) men jag vill känna mig som den kvinnliga, feminina delen i förhållandet och jag vill att min man ska vara den maskulina starka delen. Jag vill känna mig omhändertagen... Då menar jag inte nån som brer mina mackor eller så utan nån som verkligen vågar stå kvar fast det blåser. Jag vet att jag ger ett intryck av att vara stark och envis, viljestark och orädd. Oftast så är jag det också. Tycker om att vara självständig och driven men tricket är att jag kan bara vara det när jag känner att jag har allt det där jag nyss skrev om.