Söndag

Söndag idag och jag känner mig allmänt nere. På nåt sätt så känner jag mig så känslosam... Försöker plugga lite och få nåt gjort men skolans websida ligger nere så kan inte göra ett skit. När jag inte kan begrava tankar och känslor i plugg så blir jag helt enkelt tvungen att känna på den här deppigheten och det kanske är det som är meningen? Vet inte vad som är felet egentligen, jag tror att det snarare handlar om att jag är i kontakt med mig själv och medveten om vad som har varit och vad som är och kanske har en förhoppning och önskan om vad som kommer. Ibland så har jag dagar då det känns så överväldigande. Som en våg som sköljer över mig och jag bara står där och dras med. I dag är en sån dag. Tänker på en vän som fattas mig... Kanske är det hela allahelgona-helgen som gör mig extra känslig.

Min fina vän om du visste hur mycket jag saknar dig! Jag är tacksam att jag fick dela en stund på den här jorden tillsammans med dig. Jag har vältrat mig i självömkan, skuld och skam, ångest och förtvivlan och nånstans genom allt detta så har jag överlevt och kommit ut på andra sidan. Jag är stolt över mig själv för idag kan jag bemöta sorgen och saknaden med värdighet. Precis som jag vet att du skulle vilja. Det spelar ingen roll vilka framgångar livet erbjuder karriärsmässigt eller hur mycket jag kommer att tjäna eller akademiska titlar för min största framgång kommer alltid vara mitt första drogfria år. Det året hände det värsta som kunde hända men jag överlevde det och därför så vågar jag stå kvar i sorgen idag för jag vet att jag är stark. Tack för att jag fick vara din vän...

R.I.P. Madeleine Sandegård