Loppis

Jag måste börja rensa ut alla grejer här hemma om vi ska hinna med allting som vi planerar. Tänkte sälja massor med kläder i storlek "pyttesmått" som för mig är ett minne blott att ha på sig. Det är kläder i storlek x-small eller storlek 26-27 på jeans typ. Jag har insett att sen mitt barnafödande så kommer nog jag och storlek x-small inte så väl överrens längre. Fast tur är väl det också, jag trivs bättre med lite "att ta i" än att vara så som jag var då. Fast nu börjar "lite att ta i" bli "lite mera att ta i", men man ska se det från den possitiva sidan ändå och då tänker jag, vilken tur för min man som har exta mycket av det goda! Haha!

Vet ni vad, igår tog mannen den sista sprutan i behandlingen! Woho!
Jag kan helt ärligt säga att dom här fyra månaderna har vart dom jobbigaste i mitt liv. Att sluta knarka är en piece of cake i jämförelse. Jag har verkligen pendalt mellan kontrollförlust, sorg, ilska, besvikelse och tacksamhet i allt detta. Hela behandlingen och allt som man får på köpet har tagit all energi och stundtals har det känts som om jag har satt mitt eget liv på paus nån gång i augusti för att ge allt till den här jävla sjukdomen. Men fy fan va tacksam jag är att han får göra det här nu. Det har fört oss närmare varandra, det har tvingat oss att utvecklas som individer och som par. Det har fått mig att återigen inte ta allting för givet och jag har blivit tvungen att mogna på många punkter. Emellanåt har jag bara velat lägga mig ner och ge upp, orken har ständigt varit en bristvara och när man har trott att det kanske vänder och blir lite bättre då har nästa epidemi av åkommor slagit omkull oss. Men nu sägs det att det var den sista sprutan i går... Jag vågar inte hoppas riktigt ännu, kan inte tro att våra liv ska bli som vanligt igen. Det är för bra för att vara sant. Att leva med en sjukdom är så mycket mera än vad jag först trodde, fy fan vad jag beundrar alla människor som gör det!