Jorå...

Ja ni... herregud va jag är sur och tvär i bland. I går va en sån dag. Jag och M spenderade dagen med att bråka med varandra. Fast egentligen så börjades det i lördagskväll men då pågick mest ett tyst och kallt krig mellan oss, det var först igår som det liksom eskalerade till nåt slags utagerande. Jag tänker inte sitta och skriva i den här bloggen och försköna eller förändra någonting. Jag vill presentera livet och dela med mig av det. Ta död på myten om den superlyckliga människan som är glad jämt! Det funkar inte så i mitt liv i alla fall, jag tror inte det gör det för någon men folk är så jäkla rädda för att visa sig sårbara. De, liksom jag tror ibland att om jag gör det så kan folk skada mig. Den jag älskar får inte se mina svagheter för då kan han dra nytta av dom och använda det emot mig på ett elakt och hänsysnlöst sätt. Det jag menar med det är att t.ex. svartsjuka som det så fint heter grundar sig egentligen i någonting helt annat än att lägga fokus på partnern eller någon annan människa. Det handlar om den dåliga självkänslan, det sviktande självförtroendet som säger att jag kanske inte är på ett eller annat sätt. Istället för att dela med mig av min oro, säga "älskling, jag behöver en kram" eller dylikt så utageras det i nåt slags maktkamp för att på sätt få nån slags bekräftelse i att jag är älskad. Visst är det väl sjukt. Jag gör så ibland, vissa dagar faller jag ner i ett svart hål där jag känner mig ful och tjock. Då händer det att jag blir sådär omogen. Men jag känner samtidigt att det är inte så konstigt, jag ser sånt här hända överrallt varenda dag i människors olika relationer till varandra. Det behöver inte handla om kärlek, det kan vara arbete, vänner, pengar, avundsjuka helt enkelt. Det är mänskligt att fela och det är genom krisen man växer. Hur skulle jag komma till insikt om mitt barnsliga beteende och lära mig lita på människor men framförallt mig själv om jag inte fick genomgå dessa händelser? Jag vägrar leva mitt liv utan att känna tänka eller agera. Det är inte heller min förlust om en människa jag litar på missbrukar mitt förtroende även om det gör ont för stunden. Saken är den också att min själavän skulle aldrig göra så mot mig. Det är bara jag i mitt paranoida sinne som tror det, som tror att det är en svaghet att vara sårbar. Och om det är absolut värsta skulle hända mig, dvs att den här människan missbrukar mitt förtroende och skrattar mig rakt upp i ansiktet. Då har jag egentligen gjort mig själv en tjänst genom att tagit reda på att den här människan inte är att lita på och jag kanske gör bäst i att inte lägga mer energi på det då. Varför ska det vara så svårt för mig att fatta?! Det är väl för fan bara att vara liksom. Nädå.. jag ska minsann låtsas jag! Stå ut liksom! Fy fan och sen så exploderar jag likt ett vulkanutbrott och liksom tycker att jag har rätt i det för jag har minsann stått ut, ställt upp osv... Stackars min sambo. Jag ska träna på att sätta gränser och säga nej då jag behöver eller att jag inte orkar eller vad det nu kan vara. Inte komma i efterhand och bli sur. Men å va jag kan bli trött på mig själv i bland. Dessa dagar är det fan inte lätt att vara jag.