prestationsångest

Ibland drabbas jag av idétorka som resulterar i prestationsångest. Det här året så ska jag genomföra mitt dissertation project som ska skrivas ner till tio tusen ord... Jag försöker jobba en dag i taget och göra det systematiskt och metodiskt men det känns så motigt. Egentligen så är min idé enkel men med alla mina hypoteser som jag vill ha med så blir metoden ganska komplicerad för att inte tala om analysen. Mitt i allt detta så vill jag satsa på att få en first honours degree för att överhuvudtaget ha en chans i konkurrensen om en plats för att kunna doktorera... Jag försöker ha tillit till processen i sig, att allt kommer ge sig efterhand och att det kommer bli tydligare och tydligare bara jag jobbar en dag i taget. Det värsta med att plugga är att jag inte bara har en kurs med en inlämning... I en annan kurs ska jag skriva en uppsats på 3000 ord om andlighet och tillfrisknande. Det i sig låter inte så svårt men det svåra i det hela är att jag måste hitta vetenskapliga bevis och studier som kan backa upp mitt argument. Det mesta som finns tillgängligt är bara skit. En massa människor som bildat ett argument på sina egna värderingar och erfarenheter, alltså ingen som helst validitet i det hela. Jag försöker att kritiskt värdera allt jag läser vilket leder till att jag kommer fram till att studien helt enkelt är skit. I den andra kursen ska jag skriva en uppsats på 3000 ord om personlighet och individuella skillnader, detta också evidencebaserat. Gaaah! Vad har jag gett mig in i? Dessa tre år har gått fort och nu är det slutspurt och det känns som om jag inte har mera att ge? Vad händer om jag inte får en first? Vad händer om jag inte kommer in nånstans efter detta? Kommer det ordna sig ändå? Ibland känns det som om mitt liv är satt på paus tills den dagen då mina studier är klara. Jag vet att jag inte kan tänka så för att livet är det som pågår här och nu. Jag har en dotter som växer upp mitt framför ögonen på mig och livet är för värdefullt för att slösa bort det på att tänka på morgondagen när det är nuet som existerar. Men ibland blir det som vi försakar för att kunna göra detta och bo här så tydligt och hemlängtan kommer smygandes, då är det svårt att fokusera. Ibland vill jag bara ta den enkla vägen och åka hem till tryggheten och enkelheten och köpa hus och göra allt det där som känns så långt borta just nu. Fast jag vet att jag skulle bli otroligt bitter om jag inte följer den här drömmen och vågar ge mig in i det okända. Nånstans måste jag hitta tilliten till att livet bär ändå.

Nästa vecka ska jag nog börja titta på universitet som jag ska söka till och samla ihop material för det, scary! Rädslan för att inte räcka till är jobbig fast det värsta som egentligen kan hända är att jag inte kommer in och då gör jag det inte helt enkelt... Vill tro att det finns en mening med allt som sker och det i sig är en tröst och lindrar oron.

Det här brukar jag tänka på när det är tungt och hemlängtan är stor: Om sisådär en fem år då har jag en utbildning som ger mig möjligheten att arbeta med att hjälpa människor. Ett arbete som är givande och välbetalt (ja jag vet jag kanske är girig men jag är ärlig i alla fall). Maya pratar engleska flytande och jag kan ge henne trygghet och andra förutsättningar än vad jag hade kunnat gjort som arbetslös. Matthias jobbar med det han vill och vi kan åka på semester tillsammans hela familjen och ha fem veckors semester varje år. Vi kommer inte behöva oroa oss för ekonomin på samma sätt som nu. Inte behöva stanna i England över jul för att biljetterna är för dyra osv. Vi kommer att bo nånstans med närhet till alla vänner och familjen. Maya kommer kunna träffa sina mor och farföräldrar så ofta hon vill och vi med. Både jag och Matthias kommer med stolthet kunna vara goda förebilder till Maya när det gäller att våga följa sina drömmar och att vända sitt liv till det positiva. Att kunna stå för det faktum att allting är genomförbart, only the sky is the limit...

fet-dag

Idag har jag en fettodag. Fy fan vad tråkigt det är när man inte känner sig nöjd med sig själv. Har vart ute och cyklat med familjen och jag har nog den sämsta konditionen i världen! Fy fan va drygt det var i alla uppförsbackar! Jag vägrar träna för att känna mig nöjd med mig själv för jag har varken tid eller lust. Hade en riktig träningsperiod förra terminen men den verkar ha försvunnit helt. Ärligt talat så lockar det inte ett jävla piss rent ut sagt att kollektivsvettas med andra på ett gym eller lägga ut massor med pengar på det. När vi var i Sverige så åt jag bara skit, drack alkohol samt rökte (gör jag fortfarande) men gick inte upp ett skit i vikt. Snarare tvärtom så gick jag ner i vikt. I ett helt jävla år har jag gått på gym, tränat minst 3 dagar i veckan men oftast 5. Käkat strikt LCHF kost och totalt gick jag ner 2 kg!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Man ska tydligen anstränga sig så lite som möjligt så funkar det? Fast nu när jag är tillbaka här i England så känner jag hur jag sväller upp igen fast jag inte äter mer eller rör mig mindre?!?! Jävla fittland!

Usch vad mycket fula ord det blev... Hoppas ingen blir stött :))

BBQ

Idag har vi grillat här hemma tillsammans med familjen Elek. Det var som vanligt trevligt och gott plus att vädret var perfekt! Strålande sol utan ett moln på himlen. Efter maten tog vi en promenad i omgivningen och hittade på jättemysiga skogsstigar. Nu på kvällen har jag spelat lite trummor fast jag har så satans ont i ryggen så jag kunde inte spela så länge.. Typ 10 minuter. Jag tröttnar så fort så oftast blir det inte längre en typ en kvart och sen så går jag därifrån. Fast å andra sidan så kan jag sätta mig där 3-4 gånger om dagen istället så det är ju bra. Ska vinna det här vadet nu dels för att jag vill lära mig men mycket för att jag HATAR att förlora!

Nu blir det Gears of Wars och jag ska se till att ligga överst på stats-listan också för som sagt, hatar att förlora!

Måndag

Så var det måndag igen och jag började nio i morse vilket inte är särskilt tidigt egentligen men i morse kändes det ändå onaturligt tidigt. Hade världens sjukaste dröm i natt också som kanske spelar in... Helt sjuk var den så jag kan inte ens skriva om det här! Hur som helst så lämnar vi Maya 8.50 på skolan och har då tio minuter att köra till stan och hitta en parkering samt gå den sista biten till skolan. Detta tar såklart mycket längre än tio minuter vilket gör att jag konstant kommer försent till den första föreläsningen på måndagar. Tur att min lektor är förstående.

Matte och Korven har åkt och handlar och jag har precis lagt Maya så nu är det lugnt här hemma. Det blåser rätt rejält ute. Det märks att hösten börjar komma även här i Southampton fast vi har fortfarande 17-18 grader varmt om dagarna så det är helt okej. Det är väl det enda som jag inte saknar med Sverige, den långa kalla vintern. Måste ut och handla lite nya höst/vinterkläder till Maya nån dag också apropå vintern. Allting är mycket billigare här när det handlar om kläder, speciellt till barn. Det är typ hälften av Sverige-priset trots att det är riktigt bra kläder som håller.

Känner att det går lite segt med pluggandet. Antar att jag inte riktigt kommit in i det än. Det är ju trots allt bara andra veckan... Men om 25 veckor så ska tio tusen ord vara på pränt och inlämnat och förhoppningsvis med lite kvalité också så det är bara att samla motivation och självdisciplin och sätta igång. Men först ska jag nog kolla på lite Grey's anatomy och private practice.

So long!

Happy b-day Matthias!

Idag är det Matthias födelsedag och vi har firat honom tillsammans med vänner hemma hos oss. Jag och Maya började med att sjunga för honom i morse och ge honom presenter. Maya hade skrivit ett eget kort till honom och ritat en gubbe som föreställde honom fast med ormhår! I går köpte jag kakor från Millie's bakery som han önskade istället för tårta och så köpte vi hans favoritmunkar.

Nu har vi precis ätit middag allihopa och 32-åringen har redan hunnit köpa sig ett nytt x-boxspel för presentkortet han fick i morse. Skillnaden mellan pojkar och män är att leksakerna blir dyrare med åren som går.

I morgon kanske vi ska åka till playshack så Maya får leka av sig lite. Får se om det regnar för då är det perfekt att spendera dagen där istället för att sitta hemma och försöka underhålla Maya.

Hoppas alla får en trevlig kväll!

Ungefär hundra år sen

För ungefär hundra år sen skrev jag senast ett blogginlägg typ. Är tillbaka i Soton nu efter ca 4 månader i Sverige. Det var otroligt roligt och skönt att vara i Sverige men samtidigt så otroligt jobbigt. Den jobbiga delen är att vara inneboende hos nån annan så lång tid. Även om jag inte har nåt problem med alla snälla människor som låtit oss bo hos dom så är det jobbigt att leva och bo i en resväska. Speciellt om man har barn och måste tvätta typ varannan dag och alltid så lyckas man tappa bort den ena strumpan eller nåt annat irriterande. Den roliga delen var alla vänner som jag kunde ringa till och umgås med typ när som helst. Friheten att känna sig "hemma" och slippa köra i rusningstrafik och på fel sida av vägen. Det är helt enkelt så enkelt att vara i Sandviken. Allting är så litet och det tar typ 2 minuter att gå igenom centrum. Det är heller aldrig nån kö till provhytterna i klädaffärerna eller trafikstopp som varar i två timmar.

Men nu är jags om sagt tillbaka i storstan och är inne på mitt tredje och sista år på fil. kand. utbildningen. Jag hoppas och tror att det här sista året kommer bli det roligaste med tanke på friheten man får när skriver uppsatser och väljer fördjupningsämnen. Jag har valt psychology and mental health just för att jag är intresserad av den kliniska delen i psykologi men jag har också valt counselling psychology för det är det som jag personligen tror på och kan stå för. Mycket roligt som väntar detta år och den 20 Maj är det meningen att min dissertation på 10000 ord ska vara inlämnad och klar. Det är 25 veckor dit...

Nu tror jag att jag ska dra med Korven ut och röka. Han är här och hälsar på och det är så jävla kul rent ut sagt. Vet inte hur länge som jag vi har planerat den här resan men nu äntligen blev den av. Han åker hem på Onsdag och det kommer kännas så tomt. I fyra månader har vi umgåtts typ varje dag så det kanske kommer kännas som om jag har tappat min högra hand när åker. Ingen har jag att gå ut och röka med heller :( Till Mattes glädje kanske jag ska passa på att sluta?

Well, well... Ska inte lova för mycket så jag skiter nog i det.

klsl Southampton

Hej å hå!

Gud vad bra jag är på att uppdatera min blogg! Jag måste vara den flitigaste bloggerskan av alla!

Hur som helst så har det vart sjukt mycket här i Southampton vilket har gjort att jag knappt hunnit med det jag ska. Ingen träning, alldeles för lite plugg och obefintligt med god hälsa. Nu börjar det dock bli bättre ca 70 piller senare med antibiotika och magsyrehämmande tabletter och undersökningar. Kan inte riktigt hoppas på att vara helt frisk ännu för det verkar vara för bra för att vara sant.

Har i och med detta haft en enorm hemlängtan till Sverige och alla nära och kära. Men efter kloka ord och några sammanbrott senare så känns det helt okej att göra detta ändå för hur det än blir så kommer dagen komma då jag är 33 år med en legitimation som psykolog eller så kommer jag vara 33 år och inte vara påväg nånstans i livet... Dagarna går och jag blir äldre, det är klart att jag ska avsluta detta nu på det sättet som jag vill avsluta det även om jag har hemlängtan ibland. Det är ju trots allt ingenting som helst farligt med att känna på hemlängtan. Snarare sunt, förändringar sker och värderingar tillkommer på ett bra sätt. Saker som varit viktiga förut får ett helt annat perspektiv och bakom allt detta så värderar jag relationerna i mitt liv i dag som nummer ett framför att alltid ha rätt och att vara "rätt". Det finns så många människor som jag saknar så otroligt idag trots alla våra olikheter saker som jag kanske inte kunde se bortom förut.


Jag är lyckligt lottad för jag har en fin familj och släkt och vänner och jag är tacksam att jag får chansen att upptäcka nya vyer och sidor hos mig själv för att kunna se det viktiga i livet. Jag ska inte låta rädslan styra mig och det är stärkande för själen att gå emot den.

Ha en fin dag allihopa!